Kite har fått ett gediget, individuellt stretchingschema som ska genomföras direkt efter 60-90minuters promenad i kuperad terräng.

Att Kite älskar skogspromenaderna kan ni nog förstå. Få springa lös i vilda skogen bland berg och blåbärsris. Vi börjar varje promenad i sele och koppel för hon ska värmas upp ordentligt innan lösspring.

En vanlig promenad innan rehaben började gick vi oftast på grusvägar, Kite var alltid lös. Hon gick allt som oftast max några meter ifrån mig. Antingen hoppade hon baklänges med blicken på mig i hopp om bekräftelse/lek/träning eller så skritt-travade hon straxt framför mig. Likaså betedde hon sig i skogen i början. Gick några meter framför mig och hade stenkoll var hon satt sina tassar, även om hon kändes gladare i skogen än på grusväg.

Troligtvis har smärtan varit högre än motivatorn till att springa och därför har hon bara gått.

 

Björn-Tova får tyvärr alltid gå i koppel, skogen är full av dräktiga djur som annars skulle utsätts för fara.

 

Hon har börjat bete sig mer som en ”normal” hund för första gången på väldigt många år. Hon springer omkring nu. Kan ni förstå hur glad man blir av att se sin hund rusa  i skogen, kasta pinnar och busa med sig själv? Det om något måste väl vara ett tecken på att hon mår bättre.

 

-Släpp in mig

Även stretchingen går framåt. Kite springer numera raka vägen till hundrummet efter varje skogspromenad och väntar vid dörren. Idag när jag satt mig på golvet la hon sig innan jag hann säga något. Då tårades mina ögon, tänk att jag för några veckor sedan kunde jag knappt klappa på henne och nu vill hon frivilligt bli stretchad.

Svårt att säga, men oftare tycker jag hon står bättre. Rygglinjen ser lite mjukare ut.

Vissa dagar är hon mer maskig när jag ska töja och rullar omkring, men de passen blir allt färre. Jag tror det har att göra med i vilken terräng vi gått i och hur ansträngd hon blivit. Vissa rörelser börjar likna målbilden och vissa har lång bit kvar. Det var lite häftigt igår, jag smsade med Kites FT Therese och sa att stretchingen går framåt men vissa rörelser är forfarande stela. Då skrev hon:” Jag antar det att bakbenet framåt går sämre?” Precis den rörelsen är det som är svårast. Coolt att hon visste det utan att jag sagt det. (Besöket till Therese förra veckan blev tyvärr inställt pga av sjukdom) 

-Det är som en ny hund att hantera

Jag har även märkt att jag mår bättre av skogspromenaderna, jag brukar få så ont i benhinnorna när jag går snabbt och ofta på plant underlag. Jag har inte känt av de alls i skogen. Däremot får jag mycket mjölksyra och flås i skogen…

-Stretching-mys i vårsolen