Det pratas och skrivs väldigt mycket om hur viktigt det är att alltid värma upp sin hund. Jag har anammat det innan vi vallar. Då ser jag alltid till att gå en sväng innan för att undvika skador. Jag är också ganska duktig på att täcka Kite så fort det blir paus för att musklerna inte ska kylas ner för fort/bli för kalla innan nästa pass.

Något jag är väldigt dålig på är att värma upp innan promenad. Det vill säga ha hundarna i koppel de första kilometrarna eller ha de i koppel när vi utför sysslor på gården. Ska jag tex gå ut och mata korna/ vattna fåren kopplar jag inte hundarna. Dels är det väldigt opraktiskt att ha de i snöre när man ska bära ensilage eller vattenhinkar och känns onödigt när man ändå har så pass bra pli att man kan ha de lösa. Nackdelen är ju att båda mina hundar älskar att busa, de rejsar, stannar, rejsar och busar. Så dumt när man legat och vilat i sin korg, kommer ut i vinterkylan och ruskar om musklerna på det sättet. Är det riktigt kallt tar jag på de täcken. Men vad hjälper det när musklerna inte hunnit fått upp någon värme?

Hade Kite varit kopplad eller uppvärm hade skadan hon dragit på sig med största sannolikhet inte hänt. Olyckan hände en stressig, kall morgon på väg ut till bilen. Jag gick mot bilen och hundarna i förväg, de började trava bortåt åt det håll vi går morgonpromenad när jag lastade in i bilen. Av ren vana visslar jag till för att hundarna ska vänta på mig. Kite som är väldigt lyhörd vänder på en femöring, missbedömer halkan och druttar/fläcker sig. Jag ser inte riktigt vad som händer då jag inte har fokus på dem, utan in i bilen. Men hon reser sig upp och går på endast tre ben.

Och här är vi nu, en hund i strikt vila som snart ska börja ett rehab-program. Allt tack vare slarv från min sida att inte ha hundarna i koppel.

Nu är de slut på dessa dumheter.

Uppvärmning, koppel, lek under kontrollerade former och en nypa sunt förnuft får vara 2014 ledord !