När vi var i Fjugesta bestämde jag mig för att stanna en natt till, så vi skulle kunna träna lite mer inför VP:et och umgås med härliga människor. Istället förvandlades måndagen till en av de värsta dagarna i mitt liv. bild (2)

Jag och Veronica packade in oss i bilen, åkte bort till fårhagen och skulle rasta hundarna i skogen där. Jag öppnar som vanligt buren och hundarna sitter kvar tills fri-kommando. Jag böjer mig ner för att koppla Tova när Kite glider in under fårgrinden. Jag ropar på Kite när jag är klar och hon får för sig att hoppa över stenmuren ut från hagen, men fastnar på något sätt i den osynliga el-tråden. Stöten är ett faktum. Hon kommer loss, skriker och springer, bort, bort utan att stanna eller höra på mig. Hon springer till en gård och viker av bakom ridhuset, hon är borta ur min åsyn. In med de andra hundarna i bilen och började leta. Vi trodde hon la sig under något och tröck. Men icke, vi letade igenom varenda byggnad, stall och fordon utan resultat. Att vara i en helt okänd stad gjorde inte saken lättare.

Vi började leta oss ifrån gården både till fots och med bil, vi knackade dörr, gav telefonnr och letade. Efter 2timmar ringde jag polisen i hopp om att någon hittat henne, inga anmälda hundar. De gjorde en polisanmälde på henne ifall hon skulle hittas. Efter tre timmar frågade hon på gården där Kite försvann om hon skulle göra en facebook-annons, hon kände ju så mycket folk runt om kring. Tänk, min hund skulle ut på FB som en bortsprungen hund, så hemskt, det är ju något som aldrig skulle hända en annan. Men dagen var där. Hon tog en bild från kennelhemsidan och skrev en liten annons. Jag ville inte dela på min FB för jag skämdes så otrolig, var så rädd och ledsen. Min hund, min bästa vän var borta, spårlöst försvunnen.

Efter fyra timmar gjorde jag en egen annons i desperata drag. Inte ett livstecken från Kite. Tårarna brände på kinderna och jag var så tom och desperat. Jag försökte ringa jobbet för att säga att jag inte kommer till dagen efter. Inte en chans att jag skulle åka hem utan Kite !

Efter sex timmar ringer min mobil, okänt nummer. Svarar med darrig röst i hopp om att någon hittat henne. En glad man i andra änden, tårarna forsar när han säger orden:

– Jag har din hund.

Han har min hund, hon lever, är omhändertagen, infångad och står på alla fyra ben. Jag försöker komma ihåg adressen han säger han är på, och börjar åka. Bilresan är lång, över en mil, över två mil. Har min hund sprungit så här långt ? Är det kanske inte Kite han har ? Det finns ju fler svart/vita hundar på rymmen. Tårarna rinner igen, är det inte hon ? Tillslut kommer vi fram till en by där en glad man vinkar. Han öppnar bagaget på sin bil, och ut hoppar hon. Min bästa vän! Min allra käraste lilla vän, trött och smutsig på skakiga ben hoppar hon upp i min famn ❤

I sex timmar var hon ute och sprang. Peter hittade henne på stora vägen(80km/h). Tänk vilka ängla-människor det finns här i världen.

Ett stort tack till Veronica och Fanny som hjälpte mig att leta, alla vänliga människor på FB och IG som delade, fråga och höll tummar för Kite. Och ett stort tack till Peter som tog sig ann den lilla sargade hunden på stora vägen, ringde polisen och såg till att hon kom tillrätta igen.    mys