Idag var jag och hundarna ute och gick i skogen. Vi hade vikt av från grusvägen för att skritta lite i blåbärsriset. Vi kom fram till en liten skogssjö. Det var så otroligt mystiskt vackert. Himlen var grå-disig och dimman lekte på vattenytan. Inte en våg, sjön låg spegelblank och inbjudande. Mitt där i skogen fick jag ett infall att jag var tvungen att slänga mig i. Inte en människa på mils avstånd mitt ute i skogen. Av med alla kläder så slängde vi oss i. Det var riktigt skönt i vattnet och vi simmade omkring i en bra stund. Hela tiden var Tova vid min sida. Vi var ett kändes det som. Svårt att förklara, men konstig helhäftigkänsla.

Upp på land till Kite och försöka kränga på sig kläderna, vilket inte var så enkelt utan handduk. Löpartights och sporttopp är svårt ändå, det sluta med att jag gick genom skogen i trosor och linne.. Tur vi var själva i ödemarken. Jag gick med ett leende hela vägen hem, och Tova var konstig nog lös och gick vid min sida. Inte en tanke på att vika av.

Oj vad jag älskar att bo här ute och kunna göra vad man känner för just för stunden. Jag blir inte störd och stör ingen annan heller för den delan när vi är ute i skogen och trallar. Bästa hundar som tar med mig på dessa resor ❤