Rasdjungeln är en djungel med många olika åsikter och tankar. Jag har alltid varit ganska ”anti” blandraser och skulle aldrig skaffa mig en sådan. (inte anti individer, utan titeln blandras) Jag skulle ju ha en Bordercollie eller Kelpi var tanken, men eftersom jag både jobbade och gick i skolan och jag dessutom hade Ozzi fanns inte tiden till en ”arbetsnarkoman”. Jag tralla på i vardagen, en vacker dag träffade jag Fredrik. Vi började dejta och blev ganska snart ett par. I F’s familj fanns två trevligt blandisar, mamma Ebba och hennes dotter Tova.

Första tiden jag  var hemma hos Fredrik låg dock inte mitt intresse i hundarna utan i han… Tova hade en ganska konstig fixidé, hon var livrädd för källaren, bara av att källardörrn var öppen kunde hon inte vara i hallen. Något jag tyckte vi skulle ta tag i. Fredrik sa att han skulle göra allt jag bad om, om jag fick Tova gå frivilligt ner för trappen. Visst tänkte jag, det ska jag nog fixa. Jag klippte upp en korv och tränade lite följsamhet på övervåningen. Satt på ett koppel för att jag inte skulle visa mig osäker och vi gick ner. Hon var osäker första trappsteget sen gick hon galant. vi mös och busade i källaren, sedan gick vi upp igen och gjorde samma sak utan koppel. Hon följde med igen, frivilligt! nu kunde man roppa henne upp och ner som man ville. Hon går än idag upp och ner utan rädslor.

Dock hade jag fått en följeslager. Tova släppte mig inte längre med blicken. Ganska kul tyckte jag, eftersom Fredrik och jag nu hade blivit ett stabilt par tyckte jag att jag kunde börja träna med henne. Och det gjorde vi, vi byggde upp ett ganska starkt band mellan varandra, gick en allmänlydnadskurs och umgicks nästintill varjedag. Tova började följa med mig hem och sova och bo med mig. Efter ett år och 5månader ringde Lasse, tovas dåvarnde ägare och frågade om jag ville ha henne. Vad säger man ? Tova hade blivit min bästa kompis fast hon var en blandis, jag var fast. Jag var så otroligt lycklig och det är jag fortfarande- fast hon inte har någon fin rastitell är jag så otroigt glad över oss två. Hon är bäst min lilla sessa.

Dock ibland möter ma sånna som mig, sånna med förutfattade menigar. Blandisar är inga ”riktiga”  hundar. Idag när jag faktist är ägare till en sån kan man bli otroligt ledsen över att höra det. Dock har jag liite förståelse eftersom jag med var en ”sån” förut. Jag är glad att jag ändra mig kan jag säga =)
Vad har ni för tankar och ideér kring blandraser ? Ska man avla eller inte avla på det ?

Tova som nyfödd

Tova som ullig och gullig